Av: Mikael E

Fjällbacka september 2006.

Fjällbacka gör skäl för namnet. Sterila klippöar reser sig brant ur havet, landskapet påminner i mångt och mycket om de högst belägna partierna i de skandinaviska fjällen. Klipporna är vackert rundade av årsmiljoners is och sjö. Egentligen litet egendomligt eftersom det flitiga stenhuggeriet avslöjar en välordnad kristallstruktur som resulterar i perfekt fyrkantiga stenblock.

Öarna glittrar i olika nyanser: vitt, grått svart, beroende på läge och belysning. Dock verkar namngivarna haft ett ambivalent förhållande till sina öar: Köttholmarna, Fläskön, Dyngöarna, Slängerumpan…. Denna karga arkipelag skulle nog förtjäna ett annat namnval som bättre motsvarar dess skönhet.

Vi hade ett underbart väder. Några varma höstdagar med strålande sol och ljumma, måttliga östliga vindar. Våra färdledare måste ha utmärkta vertikala kontakter.

Djurlivet består till största delen av vitfågel: påfallande storväxta måsar och trutar iaktar oss misstänksamt där vi glider fram. Dessutom förekommer kanoter i ett stort antal, motor- och segelbåtsbeståndet verkar dock ha tunnats ut.

Vi startade på torsdagskvällen från Fjällbacka. I det tilltagande mörkret irrade vi omkring sökande bedrägliga minnens palmsusande vita stränder men landade så småningom på en riktigt hyfsad plats på Stor-Svinningen.

Dagen därpå (fredag) satt vi uppsuttna i våra kajaker redan vid 11-tiden. Så småningom skingrades morgondimmorna och ersattes av en strålande sol. Snabb-paddlarna drog iväg med skummet sprutande runt kajakstävarna medans vi kajkade på diskuterande vår aktuella position, läckra matrecept och historiska sjöslag. En störtskön tur söderut, som utanför Hamburgöarna tog oss ned till Dannemarksöarna. Den valda lägerplatsen slog Sheraton med hästlängder: varma bad (18 grader minst), välventilerat dass med papper, perfekt sandstrand. Förutseende Lena, Lars och Jonas bidrog med ett värmande vindskydd i vars lä vi åt och drack tills vi så småningom vacklade in i tälten.

Dagen därpå (lördag) drog färden norrut. Återigen perfekt väder, denna dag litet mer lättpaddlat med stundtals akterlig vind. Målet, Måkholmarna ligger ca 2 mil norr Dannemarköarna och där slog vi återigen läger på en (nästan) vit sandstrand. Kvällen blev en lyckad repetition av gårdagen, dock kryddades denna av ett utdraget skillingtrycks-sjungande; känsliga klubbdeltagare rekommenderas framledes hörselskydd när vissa element i klubben misshandlar vårt kulturarv.

Söndagen stack författaren litet tidigare för att mer noggrant utforska skärgården, övriga deltagare kan inte annat än haft en underbar tur via Dyngön med fika och vidare till Fjällbacka.

Ett stort tack till Lars-Åke som regiserat denna fantastiska naturupplevelse.

Vid tangentbrädan:
Mikael


Bilaga: Eskimåvisan.

Det var en gång en eskimå, vars namn om jag minns rätt,
var Eski-Leski-Mårtensson, esquire rätt och slätt.
Till yrket eskimålare med långt och svajigt hår.
Han älskade en eskimö, som just fyllt sjutton år.

Och fröken Eski-Monika, hon bodde med sin mor
på skäret Eskimåseskär dit målarn ofta for.
En stormig eskimånskensnatt en våg kajaken tog
och Eski-Leski-Mårtensson, han drunknade och dog.

Och fröken Eski-Monika, som upp på stranden stod,
hon tog en Eskilstuna-kniv och låg där i sitt blod.
Och eski-månen sken så ljuvt på dem som döden ljöt
och eski-modern svimmade och eski-mopsen tjöt.

(L-Å: Eskimåvisan framfördes också helgen efter av Häjkån Bäjkån Band på Kiviks Äpplemarknad 2006)