2007-09-16 Räddning på Kosterfjorden och allmän reflektion
Berättelser från Lars, Lena och Lars-Åke
Bild Magnus Nilsson
Lars berättelse
Dagarna efter paddlingen i Bohuslän har inneburit en viss bearbetning av vad som hände sista dagen. Frågor dyker upp och man inser att några entydiga svar knappast finns. Varför drabbades just jag, hade min kajaks egenskaper någon del i det hela, fanns det något alternativ till räddning, om jag inte kommit upp i kajaken, skulle turen överhuvudtaget ha genomförts med tanke på de vindprognoser, som fanns tillgängliga. Men det är lätt av vara efterklok! Vi var ju alla så sugna på att komma ut.
Så här i efterhand kan man ju tycka att det onekligen var spännande dagar och kul minnen efteråt och vi har alla erfarit att trots mycket besvärliga omständigheter går det att tillämpa vad vi lärt oss på kurser vi alla deltagit i. Ingen ångrar naturligtvis att han/hon följde med.
Så här minns jag förloppet, när ett par dagar förflutit:
(Tiderna tagna från min GPS)
Strax före elva gick jag i kajaken. Jag hade otur och hann inte sätta på kapellet innan en våg sköljde in över kajaken och blötte ner mig i sittbrunnen. En stund senare samlades vi kring Lars-Åke, som instruerade oss hur vi skulle ta oss över: samlat utan spridning med honom i täten och Lena sist. Sydlig vind och kurs 90 grader för att hålla upp mot vinden och motverka avdriften. Kl. 11.12 drog vi iväg. Vad man hade kunnat ana besannades när vi kommit en bit från land. Hård sydlig vind i stort sett rakt från höger sida och betydande sjöhävning med emellanåt brytande sjöar. Till en början såg man paddlar sticka upp, men snart nog så försvann folk helt i vågdalarna. Jag tyckte det var jobbigt, men hade inga problem att ta mig fram. Vågorna bröt hela tiden och jag fick en och annan körare som gjorde mig lite skakis. Så kom en dubbel körare, som jag inte hann parera utan välte runt åt höger.
Klockan var då 11.35.
Sittbrunnen är ju rätt trång på en Point 65 XP, men jag hade inga problem att komma ur. Inte heller upplevde jag vattnet som särskilt kallt. Skulle tro att det höll 14-15 grader. Jag flöt bra i flytvästen och tog tag i kajaken samtidigt som jag hörde någon ropa till mig att hålla mig kvar i kajaken. Jag upptäckte att bandet jag hade om halsen till GPSen hade trasslat in sig i snodden mellan paddeln och kajaken. Först framme hos mig var Lena, som la sin kajak vinkelrätt vid fören på min kajak för att dra upp den på sin och tömma den. Men de hoptrasslade banden hindrade min rörlighet och från att komma bakåt till aktern, tynga ner den och hjälpa Lena. Hon orkade inte få upp den. Den var ju packad och full med vatten.
I det läget var Lars-Åke framme och la sig längs min kajak. Jag lyckades få loss GPSen från paddelsnodden och samtidigt hade Lena lagt sig på utsidan av L-Å. Lösningen blev att L-Å pumpade ur en del av vattnet i sittbrunnen, medan Lena sträckte sig förbi L-Å:s kajak och höll ihop våra kajaker. Jag besvärades av att jag höll på att bli av med ena neoprenstöveln men lyckades fånga upp den och slänga in den i sittbrunnen. L-Å hade svårt att få loss min pump, men medan han sedan pumpade drog jag mig upp ur vattnet och låg tvärs över kajakerna bakom min sittbrunn.
Efter en kort stund kunde jag vrida mig och baklänges ta mig ner i sittbrunnen och fortsätta pumpa ut vatten. Jörgen kom upp och lade sig med sin kajak på den fria sidan som ett extra stöd och flotten utökades ytterligare med ett par kajaker som stöttade.
Sjöhävningen gjorde att det var svårt att hålla fast kajakerna och flera gånger slog de ihop på ett i mitt tycke oroväckande sätt.
Efter en kort stund kunde jag sätta på kapellet och hämta andan ett par minuter. Jag kände ingen rädsla för att börja paddla igen, men undrade samtidigt hur det skulle kännas. När sedan flotten splittrades och jag paddlade iväg var jag helt lugn och hade inga problem att hålla mig på rätt köl. Klockan var då 11.43. Hela räddningsaktionen tog mindre än tio minuter. Jag hann aldrig bli nerkyld, än om jag frös en del, innan jag paddlat mej varm.
Jag kan inte nog tacka er mina färdkamrater för era insatser, både vad ni handgripligen åstadkom och hur ni genom tillrop vägledde och muntrade upp mig. Mina första värsta farhågor kom snart på skam och jag förstod att det hela skulle gå vägen. Det blev en verklig kamraträddning!
Vi har nog alla insett betydelsen av att vara fler än två under då rådande väderförhållanden och att man inte alltid slaviskt kan följa vad vi lärt oss på kursen, att man måste kunna improvisera, men att kursen är en mycket bra grund att stå på. Alla visste vad som gällde, vad som skulle göras.
Inte heller ska man underskatta vikten av att - som vi gjorde - samlas och prata igenom en händelse av det här slaget, innan man skiljs. Jag tror att alla kände behov av en ”Debriefing” och gärna tog sig tid till denna.
Jag tror också att det finns anledning att fortsätta diskutera omständigheterna kring turen. Ingen skugga ska falla på Lars-Åke. Snarare tvärtom. Han gav oss alla förutsättningar vad gällde vädret, han gjorde bästa tänkbara vägval och vi fick alla vara med och bestämma.
/Lars
Lenas tankar kring kamraträddningen vid Koster
Att incidenten med en person som kapsejsade i enormt stora vågor vid vår återfärd från Koster till fastlandet slutade så bra berodde på många faktorer.
- Personen som kapsejsade var helt lugn och lyssnade till vad kamraterna sade till honom att göra.
-
Alla visste vad som skulle göras. Vi fick dock improvisera då det inte gick att tömma kajaken på sedvanligt sätt. ( Vi lade oss i flotte och en person fick pumpa medan den kapsejsade personen tog sig upp och låg tvärs över tre kajaker.)
-
Alla höll sig lugna och tog god tid att kolla att allt var ok med personen och som själv bestämde när han ville börja paddla.
-
Lite tur i oturen var att vi var ganska mitt ute i fjorden och långt från vågbrytande klippor och vi slapp i alla fall den stressen(det räckte nog det som var!)
Det känns i alla fall skönt att veta att det vi lärt oss faktiskt fungerar i ”skarpt läge”.
En fundering är att turledare kanske skulle göra dessa övningar i ”bråkigare” vatten än vi brukar under kontrollerade former, kanske i samarbete med sjöräddningen.
/Lena
Lars-Åkes tankar om Kosterturen och räddningsaktionen på Kosterfjorden
Appropå om vi skulle paddlat ut till Koster eller inte så är det alltid ett problem. Turen var klassad C-tur som alltså kan bli svår. Som turledare kan man inte få en fullt rättvisande bild av deltagarnas färdighet innan turen ens om man diskuterar med andra. Då vädret kan skifta med kort varsel skulle man kunna hävda att man aldrig kan paddla ut till Koster mer än när det är ett mycket stabilt högtryck på sommaren. Det här gäller också turer i vårt närområde som Kullaberg, Hovs Hallar, Hallands Väderö, Ven och Helsingör. Det gäller att de som skall delta på den här typen av turer som är C klassade måste vara beredda på att vädret kan skifta snabbt och utan förvarning. Då kan förhållandena snabbt bli mycket besvärliga.
Under de förutsättningar vi hade där ute måste man alltid navigera för att åstadkomma så stora säkerhetsmarginaler som möjligt och hålla ihop gruppen. Gruppen agerade hela tiden exemplariskt som grupp när vi paddlade. Man var hela tiden mycket väl samlade och utom det korta undantaget strax efter räddningsaktionen.
Jag lät hela tiden alla deltagarna tycka till om de val vi hade att göra. Om t.ex. inte alla hade varit med på att gå ut till Koster så hade vi inte gjort det.
Det var inte bara tur att vi befann oss där vi var vid incidenten på Kosterfjorden med gott om marginal att driva innan grynnor och öar. Från startpunkten på norra Ramsö var det 70 graders kurs för att komma till Långesand på Råssö. För att kompensera för avdrift mot norr började vi med kurs 90 grader. Det ökade jag till 100 grader när jag märkte att vi inte hade så mycket avdrift norrut så att vi skulle kunna gå in i skydd av udden Kackholmen på Råssö och öarna utanför den udden. Trodde inte att vi skulle kunna ta oss dit när vi startade från Ramsö.
Man måste hela tiden vara beredd på att ändra färdplanen beroende på hur det förhållandena utvecklar sig. För att kunna göra det är det nödvändigt att man är samlade i gruppen.
Den valda rutten gjorde att vi hade mycket plats för räddningsaktionen. Vi kunde driva flera kilometer innan vi skulle komma till farliga klippor.
Det är mycket viktigt hur man navigerar i hårt väder. Framförhållning och att hela tiden revidera vägvalen är nödvändigt.
En erfarenhet är att det är bra att gå vid sidan om varandra så att det blir lättare att se var de andra är. Man skall dock lämna gott om utrymme åt varandra. Det gjorde vi. Det är också bra att utse en som är först och en som är sist som man inte får passera. Det underlättar att hålla reda på var alla är. Med den våghöjden vi hade kan man aldrig se alla på en gång för flera göms i vågdalarna.
Något som jag gärna vill påpeka som är mycket viktigt är att alltid träna på låga stöttningar när ni är ute och paddlar. Det är viktigt att ha en låg stöttning i beredskap när det börjar kännas besvärligt eller om man vill ta en vilopaus i stora vågor. Det jag menar är att ha ena paddelbladet plant på vattnet och att trycka till vid behov för att hålla balansen, t.ex. när en extra stor våg passerar. Det skall sitta i ryggmärgen. Annars är den enda hjälpen som finns för att hålla balansen att paddla på.
Ett konstaterande kring kamraträddning i hög sjö och på övernattningsturer är att man inte kan räkna med att kunna lyfta upp en kajak i fören för att kunna tömma den på vatten. Kajakerna är tunga med all last, särskilt vid längre turer. Dessutom är det tufft att lyckas med det i hårt väder med höga vågor.
Man bör inrikta sig på att som vi gjorde pumpa ut en del vatten och att få ner den kapsejsade i sittbrunnen och få på kapellet. Därefter kan den kapsejsade fortsätta att pumpa och får därmed hjälp av det för att få upp värmen.
Under räddningsaktionen var det en väldig fördel att Lars behöll lugnet hela tiden. Om inte hade det blivit rejält mycket svårare. Vi hade bra koll på vad vi behövde göra. Själva räddningsaktionen tog väl drygt tio minuter.
En sak att tänka på som är mycket viktig är hur alla de saker man har på sig och på däck uppför sig vid ett sådant här tillfälle. Lars hade problem med snöret till sin GPS. Jag fick en tankeställare och skall göra om en del lösningar på däcket på min egen kajak för att undvika problem när det är akut läge.
Under pågående räddning måste man hålla uppsikt vart man är på väg att driva. Man driver snabbt och kan då behöva bogsera för att undå grund eller klippor.
Det är bra att bilda flotte vid räddningsaktion men det skall helst inte vara fler än två plus den kajak som räddningen gäller. När fler tillkommer blir det mycket tyngre att hålla ihop för att man blir utsatt för flera vågor samtidigt.
Det hade varit bättre att övriga hade bildat egna flottar bredvid.
Jag var rädd att någon paddel skulle krossas mellan kajakerna. Det var relativt stora krafter inblandade när vi låg i flotte. Det gjorde det också svårt att hålla ihop flotten.
Vågorna upplevde jag inte som besvärliga. De var stora men regelbundna. Det blev skum på toppen men de bröt inte. När vågor bryter över en så vräker det ner vatten över en, det skedde aldrig på den här turen.
Jag gav för lite instruktioner när vi skulle splittra flotten. Jag borde ha sett till så att vi höll ihop då också. Jag var för inriktad på att se hur det skulle gå för Lars. Vi hade inte så långt kvar innan vi kom in i skydd bakom ett par skär. Jag var rätt så orolig innan vi kom dit i och med att vi inte var samlade.
Tycker trots allt att det var rätt att vi begav oss ut till Koster. Det hade blivit en mycket sämre tur om vi inte hade gjort det. Vädret försämrades efterhand jämfört med väderrapportena innan vi åkte. Hade jag fått de väderrapporter innan som det blev under turen hade jag troligen avrått från att åka ut dit. Hade vi åkt till Fjällbacka hade vi fått stanna innanför de innersta öarna. Det hade blåst för mycket på oss annars.
Den tur vi fick var alltså den bästa möjliga de här dagarna givetvis tack vare den lyckade räddningsaktionen på Kosterfjorden.
Tack alla färdkamrater för väldigt bra samarbete.
/Lars-Åke